Oj oj, örnen flyger igen!!!!!

Nya inlägg att vänta. Denna gång är temat vårt avlånga land.

Slut på sötebrödsdagarna. Efter att ha pluggat till produktionsingenjör (som gick ganska lätt) och fortfarande inte fått nåt jobb eftersom det inte finns någon produktion var det bara att plugga lite till, denna gång är det elanläggningsteknik som gäller och det är betydligt svårare.

Matte på hög nivå, datateknik med en lärare som undrar om man kommer från stenåldern samt en jävla massa ellära med formler och orealistiska kopplingsschema.

Jag tvingade med en gammal skolkompis och tillika produktionsingenjör. Vi damer går i en klass med mestadels smågossar som just gått ur gymnasiet varav vissa av dem är elektriker samt en liten klick (3t killar) i våran ålder.

Klassen består av 40 elever varav jag kan namnet på 6 av dem. Undervisningen går i ett rasade tempo och frågor besvaras bara i mån av tid och intelligensnivå av frågorna d.v.s att när jag ställer en för dum fråga besvaras den med ett hånflin och en uppmaning att tänka över min syn på el. Jag ställer många dumma frågor och en del andra som ej uppnått min ålder och inte vill göra bort sig kan ha nytta av det.

Roligt var dock att besöka kraftstationen i Trollhättan som för dagen ej hade några lik på gallret.

Stor packning liten häst trycktes in i vårt följe och så bar det iväg.

Jag hade bestämt sedan länge att detta var en ödeshelg, om Bent tyckte att jag var en dålig ryttare skulle jag aldrig mer ta order om min ridning utan återgå till naturen och leva i min egen värld med hästarna precis som jag gjorde på 90-talet.

Jag får hjälp med roddning som en prinsessa

Framme på gården blev vi varmt emotagna och fyra extra händer bär in spån och strör boxen tar sadlar och foder som de ställer på lämplig plats.

Jag lastar ut den för dagen välklädda och flätade pållan och placerar i ren och strödd box. Detta skulle jag kunna vänja mig vid det är inte alls som hemma där man får göra allt själv.

Efter lite ätning och tjötande tyckte jag och min rumskompis Lill-Marie att hästarna skulle tränas lite i ridhuset.

Zamora fick gå på lina men Marie red på sin lilla häst Redwind som är van vid stället och ser det som sitt andra hem. Zamora som inte hade rastats som vanligt var full med energi och gjorde sina berömda linrusningar med caprioler och den lilla Marie hade svårt at sitta kvar när Redwind drogs med i glädjeyran.

Senare på kvällen dök vår hemmatränare lilla Carin upp med pållen Gustav så vi blev ett litet gäng av hästar och folk.

Carin som jämt är hungrig var för dagen utsvulten och vi åkte för at köpa lite kvällsmat. Jag erbjöd henne några bananer men hon tyckte at de kanske behövdes ännu senare.

Spööken!!!!!

När det var dax att gå och lägga oss berättade de om spökena som bodde på gården och jag är hysterskt mörkrädd så telefon och ficklampa fick följa med på toan.

Medan jag klädde av mig för natten klädde småfolket på sig ty de frös, lilla Carin tog tillochmed på sig termobyxor för att sova i.

De somnade snabbt men jag låg vaken och kände hur någon blåste i mitt ansikte.

Halvt vaken hörde jag myndiga tyska röster utanför vårt rum och blev likstel.

Det var ridmästaren själv som anlände med sin fiance'e och jag kunde inte låta bli att undra om de var sugna på bananerna efter resan.

Häst vid hand/åkattraktionen Tornado har flyttat till ridhuset

Morgonen gick åt till mentala förberedelser för hästen var det för sent att övertyga.

Teorin var som vanligt utmärkt och den alltid så vältalige Bent satte fingret på många svagheter redan innan ridpasset. Oftast är ryttaren sämre än en packning på hästryggen då en del ryttare lever sitt eget liv och inte sitter balanserat så har man nått packnings nivå har man kommit en bit på vägen.

När Bent frågade efter nya ryttare satte jag försynt upp ett pekfinger och han såg medlidsamt på mig.

Jag frågade om jag fick slippa rida denna junfruritt och istället föra hästen vid hand för att på så sätt komma undan de meningsskiljaktigheter jag och Zamora kan ha då jag sitter upp i ett nytt ridhus då jag vet att det genererar mycket besk kritik om oförberedda hästar.

-Gott, så får det bli, sa Bent och tog på sig sin slängkappa.

Mitt fokus låg för dagen på att vi skulle sänka nivån rejält och bara göra lätta grejer. Min gubbe hade också sagt till mig att jag under inga omständigheter fick skylla ifrån mig på något(fel träns, ont i höften, matsmältningproblem eller traktorer och tryckluft)

Jag tänkte heller inte ha mer snören på hästen än jag för dagen kunde hantera och det vr bara ett snöre och inget spö.

Sedan var det den gyllene regeln att den som ser snygg ut till häst kan också rida som Xenofon sa så jag sträckte på mig och kände mig som en matador. Det fick räcka med regler.

_Nästa !!! Och vi äntrar ridhuset.

Kan ni tänka er att vara lite nervösa och samtidigt lyssna på danska med ordentlig rundgång i högtalarsystemet- ehh inte helt lätt.

Höyre ställning, höyre ställning, höyre ställning gott!!!

Min lilla pålla skötte sig ganska bra.

-Volten liknar en kartoffel!!!! Bent sveper fram i sin slängkappa och kastar en servett likt en rival iför en duell. Meningen var att jag skulle ha ena foten på den så volten blev centrerad. Jag stog på servetten och kände hur jag skrevade mer för varje varv och när han kommenderade galopp var servetten långt borta.

Zamora gjorde terre a terre på snedden(ett svårt konststycke) samtidit son centrifugalkraften tog tag i henne och hon svichade förbi liggandes på sidan.

How, How ropade jag.

Halt roligt, ropade Bent i bestämd ton så mustaschen raknade.

Zamora blev mycket upphetsad och jag kände maktlösheten.

Hemmatränaren Carin som suttit bredvid Bent sa att han hade skrattat gott åt våra krumsprång men när jag såg tog han på sig en barsk min.

Flott dama sa han när vi visades ut från vår försa lektion och jag vet att han inte menade mig men dock min lilla häst.

Värmlänskan som också var med på kursen hade andra teorier om ridningen men blev lite nervös så hon glömde en av de mest stirkta reglerna som gäller när det kommer tränare från andra länder nämligen att inte kasta saker på backen. Denna gång var det spöet som togs upp och kastades högfrkvent samt en lina son var lite lång så stackarn nästan klev i den.

Bent var emellertid så hjälpsam att han såg till att hon aldrig skulle glömma det genom att dra en parallell med de amerikanska blondinerna som måste ha varningstext på tampongpaketen så de inte trampar på snöret.

Kvällspasset gick bättre och ord som gott och flott uttalades flera gånger men kritiken uteblev inte och jag kände mig som en fåntratt att bli påpekad det mest basala saker.

På kvällen var det middag för den innersta kretsen samt den rytarskara som hade sovplats på stället.

Jag fick Bent till bordet men lyssnade mig igenom kvällen då denne har mycket intressanta saker att förtella.

Jag kände mig lite som en småunge när han tog på sig en snäll men förmannde min och sa att vi befann oss på basicnivån men med god förberedelse. Detta värmde för att det kom från honom för den som tror att han kan imponera på Bent med sin ridning hugger i sten så det skriker om det. Jag kom på att vi hade en del gemensamt som smaken på vin och efterrätter.

Uppridning

Sista dagen ä det meningen att vi skall visa hur ett ridpass ser ut för oss om vi fått träna efter eget huvud så Bent kunde bedöma disposition, struktur hjälpgivning och skolornas utförande.

Detta tycker jag är svårt för jag känner den bistra minen och menande blickarna i ryggen är jag rider och blir hemskt osäker.

Efter några lättare kringelikrokar i trav och skritt samt några samlingar och slutor tappde jag tråden och frågade högt om det räckte. Bent sa att det var skam om jag inte ens visste om jag var färdig och att detta skulle försätta mig i brydsamma situationer helst vid toalettbesök.

Vidare sa han att hästen inte följde bettet hela tiden utan bara ibland och jag skämdes för det var precis det som Christofer sagt till oss ett halvår tidgare och jag visste med mig att det var rättvis kritik.

Men han sa också att min sits och mina skänklar var bra samt strukturen på mitt ridpass så jag tränar på rätt saker iallafall. Han tyckte att Zamora var en utomordentlig häst som inte hade några begränsningar förutom ryttaren som nått packnings status(inte så dåligt som det låter)Vi blev iochmed detta tilldelade en läxa och det är nådetecknet att vi är välkomna tillbaka och det är det inte alla som är.

Zamora är bäst!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

"Om vi sticker in handen i en påse, hur ska vi förklara om det är vispgrädde eller skit som vi känner när känslan mellan fingrarna är densamma?"

Vi måste använda fler sinnen för att förvissa oss om att det inte är skit vi har i handen

Livet är så oförutsägbart. Idag 1500 red en ung tjej ut på sin häst för att för första gången se på omgivningarna i sitt nya fina stall.Plötsligt ramlar hästen och reser sig inte mer. Vi grannar strömmade till med goda råd. Brandkåren kom med selar och veterinären var på väg. Den tappra hästen gjorde mycket svaga ansatser att ta sig upp. 1730 konstaterar veterinären att lårbenet är brutet och hoppet är slut.Den vackra lilla hästen får en sömnspruta i halsvenen det tar lite längre tid för hästen att dö på grund av den dåliga cirkulationen men någon minut senare har livet släckts från de bruna ögonen och kvar är vi som stått vid sidan av och de ledsna hästägarna.

Vi vet inte vad livet har i beredskap för oss och på en sekund kan allting ändras. Vi lånar våra djur en stund och sedan går de åter till de gröna ängarna, kanske lär vi oss någonting under tiden vi får ha dom hos oss.

Sov gott lilla hästen....................

"Man ska inte sörja länge över det omistliga man mist

vi ska ändå alltid förlora våra sörsta segrar till sist

det vi har är ett liv där allt som vi får är ett lån

vi reser inte till nånting vi reser ifrån"

Nedräkningen har börjat till denne häst-Messias ankomst i sverige.

Den lilla trestadstruppen har fått sin sista briefing av vår lilla tränare som åkt runt i stugorna och kritiskt granskat pållarnas bakbenssättning. Formen har inte varit på topp hos någon av oss men förväntan är stor hos Zamora och mig. Skräckblandad förtjusning brukar jag benämna det om någon undrar.

Än så läge lever jag i tron att bara jag kommer upp på hästryggen i ett stycke så kan inget gå fel men att säga att jag inte är nervös och känner enorma krav på mig (EJ HÄSTEN) vore som att säga att mount everest är som ett litet farthinder.

Nej det är inte första gången jag skall rida borta och jag har hört danska förr och jag är inte rädd för att skada mig eller att folk skall skratta, nämda saker har jag et stort CV på så det är jag van vid. Det är annat som göder min skräck och det ska bli kul och se om jag klarar utmaningen.

Denne häst-virtuos har ett enormt inflytande och jag har sett vuxna gråta som kolikbäbisar efter kritik från honom. En kvinna blev så stött att hon tog häst och sin stab(fans???) bestående av 4-5 personer och åkte hem utan att fullfölja kursen då Xenophon sagt att hon inte borde rida på sättet hon gjorde.

Kritiken kommer nog om vi överlever.

Han får helt enkelt ta oss som vi är.(spännande och ödesdigert blir det i allafall).

LITEN ELAK GRÅ HÄST

En yngre häst i min lilla hjord närmare bestämt Tyko har den senaste tiden gjort mig påmind om att han börjar bli man och därmed vill få mig att hålla mig på mattan och göra som han säger åt mig. Jag har svarat med elaka tankar och högljutt prat om kulor som skall avlägsnas kanske tillochmed av undertecknad själv och då med slöa redskap.

Efter att jag fått en rejäl spark i diafragma, armarna blåa av bett men fontanellerna i behåll samt en klen respons på den allra enklaste träning fick jag inse att den lille onde är av en annan karaktär än de hästar jag tidigare handhavt.

Tillochmed gubben min har gjort stygga klippande med fingrarna då den lille bringats på tal och kompisar har rekommenderat veterinärer med specialkompetens i kastrering.

Efter ett par sömnlösa nätter med våldstankar(endast den svage ledaren brukar våld) och sjävömkan kom jag på den långt inne sittande ide´n att kanske ta hjälp av en auktoriserad hästtränare inom NH för att utröna vad jag gjorde för fel.

Tid bokades två veckor i förväg och när telefonsamtalet var gjort blev den lille from som ett lamm trots att han inte lyssnade när jag ringde.

Träningen låg på is men vardagsskötseln gick utan bekymmer.

Igår ägnades en timme åt packning av livsviktiga och absolut nödvändiga föremål så som 3 st grimmor,4 grimskaft, 2 säckar hö,bandage, vetwrap, kompresser, kniv, ryktborstar, ridhjälm,kycklingklubbor, 2 sorters kraftfoder, vattenhink,longerlina,kaffe,tvättlappar,wienerbröd
och en hund med sina nödvändigaste saker.(oj då jag bör nämna att hunden inte satt i bilen under natten utan bara provpackades så hon skulle få plats bland allt).

På morgonen var det som vanligt tidspress när cirkus sopemaden skall lämna gården.

Efter en del tråkiga incidenter med småhästar som blivit hängande över mellanväggen var denna bortmonterad och den lille gick duktigt in och bands med mycket kort rep åsså bar det iväg.

Resan gick över förväntan och urlastningen var odramatisk.

Tyko var duktig i ridhuset och visade sig från sin bästa sida. Den som däremot inte gjorde det var jag själv som i min självgodhet tränat i min ensamhet och inte sett mina felaktiga signaler som jag gjort helt utan vetskap, det ironiska var dock att jag sett dessa fel om de gjorts av någon annan

Tränaren frågade om jag var rädd för hästen eftersom jag backade undan. Jag svarade att jag aldrig backade för en häst så dum var jag inte men fick äta upp det senare då jag faktiskt kom på mig själv och vann dagens första beröm.

Vi tränade på grundläggande saker som flytta baken, framdelen, leda på ett säkret sätt, backa, kalla in,skicka på cirkel och mellan koner samt en farlig övning med skrämmande bommar i grälla färger.

Tyko gillade inte bommarna och drog med mig genom hela ridhuset vilt sprattlande(båda två) men kom snart över rädslan och klarde även det till slut.

Tänkte på mitt agerande på vägen hem och satte det i samband med hundprofessorn A-L s teori om aversiva tränare. Måste erkänna att jag inte hade en aning om vad det betydde men efter lite tänk kom jag på att det är på något vis något som avtar precis som min färdighet i NH hade gjort eller har jag snarare blivit en reversiv tränare i NH hmmm tål att tänkas på.

Hursomhels är de värsta skadorna repareade och endast mer träning kan laga det helt.

Dagens pekpinne och en fråga!

Jag hör ofta vana hästmänniskor skratta när de hör om NH och menar att en sunt tänkande människa inte behöver lära sig vad en del tränare slår mynt av och kallar NH. Samma människor utsätter sig senare för livsfara genom att bete sig konstigt med våra fyrbenta vänner.

Jag såg för ett litet tag sedan en späd tjej försöka stoppa ett stort halvblod som ville rusa på genom att ställa sig framför pållen och skicka ut rumpan som om hon vore i löpvecka. Tur nog gick det bra men enbart på grund av hästens goda vilja.

Fråga: Skall man säga till när något farligt håller på att hända(som en baksätesförare eller läktarryttare) eller skall man låta det passera om det inte utryckligen är någon som ber en om råd? Jag tycker själv att det är en svår fråga eftersom jag själv hatar att bli uppläxad och frågar om hjälp när jag behöver den. Nja allt är farligt och det händer olyckor hela tiden och för att spara liv skulle man nog i första skedet strypa alla motorfordon till max 30 km/h samt förbjuda vapen.

Så har jag varit på årets andra bröllop-eller efterfest, ty bröllopet var endast för de närmaste men vi fick komma te maten och bröllopet visades på film med käcka ljudeffekter.

Bruden var en gammal vän som också kom i från Åsaka och dessutom min gamla svägerska.

Lite avundsjuk blev man när hon glajdade in i en sådan klänning som Helena Bergström hade i under solen(filmen som för övrigt den beryktade "mannen" hade en viktig roll i) och som jag själv inte skulle göra rättvisa.

Vi hade riktigt kul och finklnningar varvades med skinnvästar(raggaruniformer) och en del från landet som man inte ser i kostym så ofta.

Brudgummen som enligt egen utsago varit nervös hela dagen( Kan inte förstå det , de kände ju varandra sen förut och inte som på medeltien då man kunde få gifta sig med vem som helst som la upp rätt hemgift)hade snygg kostym med blomma.

Det enda negativa var att det spelades buggmusik oavbrutet och jag blir lite yr av att bugga. Jag och en tjej skulle ändra på det och det blev lite fel så ave maria spelades upp. Då kom musik å data ansvarig och avlöste oss ganska kvickt under kort men bestämd förhandling.

Min gamle svärfar och jag blev lite sentimentala när vi pratade om gamle salige Einar i vächlera(den gamle med ardennerhästen) han hade förstås kansk inte uppskattat bröllopet då han själv ville gifta sig med bruden.

Det stod en videokamera uppriggad för gästerna att spela in en hälsning och jag som mist vettet efter lite gött gött ska ju alltid sjunga å skråla.

Vi sjöng nog något kristet men alla låtar var väl inte fina å helt rumsrena kan inte minnas exakt(ågren ågren) man får hoppas att de inte blev arga.

Det värta som jag kom på dagen efter var att vi åkte hem innan brudparet ty vår chaufför längtade efter kudden och det ska man ju inte göra men så kan jag inte alltid hålla på maneren och blir heller aldrig gift.

P.S

Det som jag saknade som tradition är sängledningen som helt tycks försvunnit ur det svenska sedebruket. Det hade ju varit intressant att hela bröllopsföljet var med på natten då de blev man å fru på riktigt D:S

Värmlänskan har under en tid legat sömnlös över en liten förhårdnad hennes telning har haft under ögat och bestämde sig för att få pållen botad på klinik.

Jag mötte upp den sjuke och matten på edet-rasta för att det krävdes två starka utifall Pickepackebubben skulle behöva röntgas.

Väl på plats innan urlastningen såg vi en stackars pålle som drogs runt i longerlina av två personer. Den pållen såg betydligt mer illadäran ut med sin linkande passgång.

Vi hälsades välkomna för Pickepackebubben är en känd patient på sjukhuset.

Det dröjde inte länge innan Tandläkaren som var den första instansen tog emot oss. Pållen förseddes med lugnande och försvann in i dimman. Det gjorde inte Värmlänskan som oroligt snodde runt tandläkaren för att få en bra åskådarplats.

Tänderna var vid god hälsa förutom att de var lite vassa i kanterna och raspades till.Värmlänskan besiktigade jobbet före och efter under oupphörligt pratande. Även sakunniga undertecknade fick besiktiga jobbet och nog blev det bättre.

Tandläkaren hittade inget som kunde härledas till den lilla knölen under ögat men trodde det var ett myggbett. Med detta lät sig inte värmlänskan nöjas utan veterinär tillkallades.

Vad är det för hål??

Veterinären hade en otäck spruta med slang som hon ville soppa i pållens näsa, Värmlänskan bleknade. I ena näsborren hittade hon ett litet hål, värmlännskan tjöt: VAD ÄR DET FÖR HÅL!!!

Tårkanalen, vi ska kolla om den är igensatt sa veterinären.

Slangen träddes in i pållen om hulkade och grät och man blev lite gripen men det gick snabbt över.

Veterinären såg inget fel men Värmlänskan tyckte att vi skulle få lite strålning i oss och bad att få pållen röntgad.

Nåväl men då skulle vi få vänta en stund ty det var många på tur.

På gårdsplan var det full fart med hästar och folk. Pickepackebubben var inte sämre än att han kunde hälsa de andra hästarna med några avgrundsvrål.

En tanta som såg tråkig ut irriterade sin häst ouphörligen genom att säga åt den att stå still och närden gjorde det blev den obehagligt gnuggad på mulen samt i armvecken vilet gjorde att den ville iväg igen och blev då ryckt i sitt snöre och så fortsatte det(suck).

Efter en tid var det Pickepackebubbens tur och han fick en ny spruta var på han blev lullig och stod snällt medan vi tre fick månadens stråldos.

Inget fel på de plåtarna heller som tur var.

Jag satt utanför och väntade och hörde ännu värre avgrundsvrål än förut och skyndade mig för att se efter. Det var pickepackebubben som var såpass att han kunde säga några väl valda ord till en annan hingst med betydligt högre droghalt i blodet. Den tråkiga tantan blängde på mig och Pickepackebubben som inte kunde hålla tyst en vi låtsades inte om na.

Vi åte och tog en bit mat och sedan var pållen såpass nyckter att vi kunde börja färden hem.

PÅ vägen hem var de vägbygge och en flaggvakt med bara ben stoppade oss. Värmlänskan skyllde sitt stirrande på en intressant sten som höll på att flyttas av en grävskopa men när flaggvakten tittade på oss och vi blev framvinkade hade hon ett saligt flin och munnen vidöppen. Jag gjorde tecken bakom hennes rygg och flaggvaktn flinade och Värmlänskan blev nöjd igen och glömde oron för sin lille Pickepackebubbe.

Sensmoral: Bättre åka till en veterinär å bli röntgad

                  än att hästen går hemma å blir önkad (dialekt för ynkad)